I ett privat mejl resonerar en gammal klasskamrat till mig kring vilket namn kronprinsessan och prinsen kan tänkas ge sitt förstfödda barn. Trending topic, så att säga.

Den historisk orienterade rensar förstås först bort topplistenamn som Maja, Alice, Hugo och Leo, för att sedan snabbt smalna av till namn som redan återfinns i regentlängden. En del av monarkins charm ligger ju trots allt i dess historia och tradition, och det torde därför vara ett begagnat namn som ligger närmast till hands.

Blir det en flicka finns det inte mycket att välja på. Margaretha II, Christina II eller Ulrika II vore i så fall de hävdvunna alternativen. Själv skulle jag dock gärna se Victoria II – tillräckligt många män har döpt sina söner till det egna namnet för att det ska kännas direkt uppfriskande om en kvinna också gjorde det. Blir det en pojke är favoriterna inte särskilt spännande. Carl XVII, Gustaf VII (andranamnet Adolf är antagligen i karantän) och Oscar III är allt släkten Bernadotte har att erbjuda. Ett steg längre bort finner vi de kanske mer intressanta, men fortfarande ganska tråkiga, Magnus V och Erik XV. Bättre blir det om vi höjer blicken: Stenkil II, Anund III, Ragnvald II, Kol II, Sverker III, Inge III eller Birger II.

Min personliga namnfavorit är dock svearnas konung från 1080-talet. Egentligen är det väl högst tveksamt vad som egentligen hände honom och i vilken mån han ens är en historisk person att räkna med, men med det namnet spelar det mindre roll. Jag hoppa att vi så småningom får lyssna till när hovet presenterar tronföljdens yngste, lillprinsen Blot-Sven II av Sverige.

Relaterade inlägg:

1. Dr Bergh klär av de rödgröna
2. Ny (s)tjärna
3. Nytt nummer av Neo

(Ja, jag vet att det egentligen är alldeles för sent och lite för uttjatat att göra parodi på det här, men jag kunde bara inte låta bli.

Cred till Sara Trus, the gift that keeps on giving.)

Eric Tour rullar vant ihop en blöja mot skötbordets uppblåsbara bädd. Tvättlappar, bomullsrondeller och ammoniakdoftande kattsand lierar sig i den en gång så glänsande pedalhinken från svenska Ikea. Salvor från tuber och burkar med osorterat innehåll pryder det ständigt öppna skåpet ovanför.

– Vi tillbringade mycket tid i badrummet sedan tidigare, men nu när vi har barn är vi här mest hela tiden. Den här flaskan köpte vi vid Fridhemsplan när vi var på väg hem från BVC, säger Erik och vaskar välling som blivit stående på handfatskanten i två dagar. Enligt distriktssköterskan ska barn inte dricka sådant som surnat, möglat eller varit i kontakt med bajs.

En gigantisk rutchkana tronar i ett hörn av det minimala rummet utanför.

– På visningen såg det nästan väl rymligt ut. Men har man 60 kvadratmeter drar man sig ju inte för att låta leksaker ta upp åtminstone 45 av dem, säger Nina Persson och blickar ut över ett hav av gosedjur, nappar och pekböcker.

Paret har sig själva att skylla, från samlag till förlossning. Precis som om de inte visste bättre.

– Vi fick allt vi längtat efter. Sömnlösa nätter, tålamodsprövande kladdfester vid matbordet och ingen tid över till egna intressen. Men det tog nio månader av graviditet, berättar Nina.

I samband med att paret blev föräldrar upptäcktes det att de varken har städhjälp eller vaktmästare. Det borde alltid dammsugas och nästan varannan spotlight måste bytas ut. Trots att dammtorkning redan prioriterats bort valde paret att köpa en större tvättkorg i stället för att tvätta så ofta som det behövs. Den stora LED-skärmen är inte längre kopplad till till en central ljudanläggning, eftersom barnet slitit sönder sladdarna.

Ytterligare en bonus blev beskedet om ännu en graviditet. Den är det mest Nina som njuter av, med trötthet dygnet runt och överraskande illamående om morgnarna.

Efter sina elva år tillsammans har Nina och Eric utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; teoretisk och aldrig i praktiken förverkligad.

– Vi har tvingats stressa fram möbel- och textilval. Det här bordet har i alla fall rundade hörn och den här stolen välter inte ens när man snubblar över dess utstickande ben, säger Nina.

Den fasta inredningen är ny, men ändå sliten. Vitvarorna bär spår av fem smutsiga små fingrar och i hallen finns en spegel som inte längre reflekterar. En annan exklusivitet är den tomma öppningen till badrummet. Eftersom man ändå inte kan stänga om sig har paret unnat sig att inte ha någon dörr.

Sina många inställda resor till trots lyser guideböckerna med sin närvaro. En utvald samling Lonely Planet har dragits ner från bokhyllan och spridit sig genom korridoren ut mot ytterdörren, där fyra av dem skyddar hallmattan från barnvagnens grusiga hjul. Här tronar redan urvuxna overaller, omaka handskar och två påsar sopor som någon borde bära ut. Det är tur att inga småbarnsföräldrar har ork att bekymra sig om feng shui.

Relaterade inlägg:

1. Ett måste: Skattereform
2. Jag är bara orolig för att hon ska skada sitt barn…
3. Här är den, permobilen

Jag tycker direkt illa om så kallad slacktivism. Att starta en Facebook-grupp gör inte världen bättre och att du bar röda kläder för munkarna i Burma vet de inte ens om. Jag brukar köpa tre rosa band bara för att visa hur mycket jag är emot bröstcancer, sedan tittar jag nedlåtande på dem som bara bär ett.

Men det Micke Kazarnowicz ber oss om, att bära något lila den 27 oktober, det ställer jag upp på. Det är en chans att åtminstone för en liten stund lätta en tyngd från axlarna på den som hånas, plågas och tragiskt nog ibland drivs till att ta sitt liv. Och det är chans att påminna om att det blir bättre.

Everyone deserves to be respected for who they are. I pledge to spread this message to my friends, family and neighbors. I’ll speak up against hate and intolerance whenever I see it, at school and at work. I’ll provide hope for lesbian, gay, bi, trans and other bullied teens by letting them know that “It Gets Better”. (It Gets Better Project)

Gå med i kampanjen. Bjud in andra att göra det. Bär något lila den 27 oktober.

Relaterade inlägg:

1. Den modigaste sedan Evel Knievel
2. Här är den, permobilen
3. Den rödgröna matematiken

Grattis USA!

Jag älskar dig.

Relaterade inlägg:

1. Världsmästare? Ja, faktiskt!

Kommer ni ihåg den här gamla reklamfilmen? The man your man could smell like. Nu har Old Spice gjort det igen.

Smell like a man, man.

Relaterade inlägg:

1. The man your man could smell like
2. Hej, igen!
3. Det är arbetslinjen, det!

I går träffade jag Johanna Koljonen för att spela in en grej för P3 Kultur, som den här veckan vältrar sig i allting som har med lördagens prinsessbröllop att göra. Programmet sänds på torsdag (kl. 10:03) och jag berättar då om hur det är att ge bort produkter ur den officiella bröllopsserien (pdf) som presenter.

Det var fantastiskt kul att göra lite radio igen och jag insåg plötsligt hur mycket jag saknar mina jobb i P3. Vem som helst som vill använda mig i en studio är därför välkommen att höra av sig (och jag är mycket billig!), men från och med nu har den förträffligt trevliga P3 Kultur-redaktionen företräde. Dessutom: Om Victor Bernhardtz också är med sänder vi i bar överkropp.

Relaterade inlägg:

1. Gödsla med kattskallar
2. Skalda för bröllopsparet!
3. Vänstern roligare med helium

Som jag tidigare har berättat om väntar Lilla Essingen tillökning i form av några hundra nya bostäder i Primusområdet. Det är kontroversiellt, eftersom många har invändningar och helst ser att man inte bygger någonting alls. Nu har den bostadsrättsförening jag bor i sällat sig till klagokören – och jag tar avstånd. Det finns nämligen få åsikter jag finner så motbjudande som när de som bor i ett område inte vill att andra ska få bo lika fint.

Nimby, liksom. Ni vet hur det låter: “Det är klart att det behövs fler bostäder, men de kan ju inte byggas hääär.”  Ett typexempel är Miljöpartiet, som tycker att det är viktigt att det byggs mer i Stockholm, men ändå har röstat nej till mer än var tredje nybyggd bostad sedan 2006. I hemlighet hoppas de nog att ingen lyssnar, ty trots att de motsatte sig bygge på Pustergränd är de glada att ha sitt kansli där i dag.

Självklart kan planer ha brister som måste åtgärdas och kanske är nuvarande planer för Primusområdet faktiskt inte bra nog. Jag är dock rädd att de som inte vill framåt alltid kommer hitta anledning att hålla emot, ty någonting finns det ju alltid att invända. Är det inte ett grönområde som går förlorat är det en silhuett som inte får rubbas, eller – som på Lilla Essingen – så blir det för bullrigt och för trångt om vi blir fler som bor här. Jag ska säga er vad som är för trångt: Era arslen.

Relaterade inlägg:

1. Tala för er själva, grannjävlar!

Elin Grelsson skrev ett slags spaning om kramliberalerna och deras vandel. Den blev snabbt ett stort samtalsämne på Twitter och jag tycker att det är en lika träffande som rolig text. Så här förhåller jag mig till Grelssons definition:

1. Älskar kroppskontakt. Ja, det gör jag, och det stämmer att jag gärna hälsar medelst kram även om jag inte träffat en person förut. Däremot är jag inte den som fylletafsar – annat än på andra kramliberaler, förstås.
2. Är frispråkig. Nja, inte jämfört med många andra och framför allt bara när jag är i gott sällskap av likasinnade.
3. Älskar att hypa andra kramliberaler. Det gör jag, men det beror blott och bart på att det är omöjligt att inte hylla härliga kramliberaler som till exempel finaste Johan Norberg.
4. Är rå men hjärtlig. Jag stämmer väl in på det om självdistans, men värjer mig mot att jag skulle skämta bort allt allvar. Konfiskatoriskt höga skatter skojar jag till exempel inte om.
5. Är härlig. Nej, jag är nog inte särskilt härlig. Jag är ju inte den som går från krog till krog. (Jag åker färdtjänst.)

Nyheter24 gjorde en intervju med Grelsson, som då namndroppade några kramliberaler, inklusive undertecknad, som också intervjuas. Mest nöjd är jag med att jag svarar Nordiska Kompaniet istället för det i mitt tycke lite väl vardagliga NK. På frågan om hur kramliberal jag själv tycker att jag är på en skala 1-10 ger jag, med hänvisning till listan ovan, mig själv en 7:a.

Inga relaterade inlägg.

Min tidigare studiekamrat, socialdemokraten Robert Carlsson, har startat en blogg under eget namn. I skrivande stund finns där endast ett inlägg, Är du ego eller?, men det är å andra sidan en text med slagsida mot politisk filosofi och en diskussion om rationell egoism. Det kanske kan intressera åtminstone randianerna, ekonomisterna och timbroiterna bland mina läsare?

Relaterade inlägg:

1. Ny byline, ny bild
2. Ny stjärna

På underbara Lilla Essingen, där jag bor, planeras 400 nya bostäder. Det är alldeles utmärkt, ty Luxområdet är lika uppskattat som mysigt och gamla Primusområdet kan bara bli bättre än det kontorskomplex det är i dag. Ön, som för övrigt kallas både Lilla Jamaica och Doris, är förvisso tätbebyggd, men inte mer tätbebyggd än att det ryms fler barnvagnar, morgonsimmare och kvällsbadare. Ju fler desto bättre, tycker jag, så bygg, bygg, bygg!

Som vanligt är det dock Nimby som är ordet framför andra. I stort sett alla (utom jag då) säger nej till projektet.

Bostadsrättsföreningarna (alltså mina grannar) säger nej med hänvisning till att “trängseln skulle bli påtaglig”. Då ska man veta att det är långt ifrån trångt bland de lyckligt flanerande på öns strandpromenad. Kanske vore de dock inte lika lyckliga om fler fick chansen att bo lika fint..? Stadsmuseet tycker (surprise!) att byggen så nära vattnet “strider mot stadens karaktärsdrag”. Om de någonsin lämnar museet kommer de att upptäcka att hela Stockholm är byggt på vatten och att det är just precis det som är stadens karaktärsdrag. Stadsdelsnämnden och miljöförvaltningen oroar sig för närheten till trafiken på Essingeleden, som tydligen är mindre farlig utan avskärmande bebyggelse. Skönhetsrådet – ständigt detta skönhetsråd! – har varit mest kreativ i sin kreativ när de tycker att man inte ska skapa en …

… förortsmässig karaktär på den ö som faktiskt räknas till innerstaden.

Innerstaden, faktiskt. Inte ens Yimby gillar förslaget och självklart finns det alltid förbättringspotential, till exempel i att man gott kunde satsa på mer blandstad, men hur coolt vore det inte med hus ut över vattnet, så att man kan bada från sin balkong och förtöja båten vid uteplatsen? Det är faktiskt roligare att säga ja, så det tänker jag göra. Jag säger ja till tät bebyggelse, jag säger ja till hus på vattnet och jag säger ja till fler människor i mitt område. För att jag älskar staden, och ön, min lilla innerstadsskärgård. De grannar som är av en annan uppfattning får tala för sig själva.

Tipstack till Emil Kléen.

Relaterade inlägg:

1. No nimby’s in my back yard!
2. Skalda för bröllopsparet!
3. Fler goda argument för RUT…